”Det är jag som är Carlsson!”
Det är med de orden han äntrar scenen i ett fullsatt folkets hus i Skoghall och han lyckas omgående få publiken lindad runt sitt erfarna artistskap. Peter Carlsson och hans medmusicerande grodor har en scenvana och charm som är oemotståndlig. Det saknas inte fingertoppkänsla när de med ett imponerande – stundtals nästan hetsigt – tempo skjuter både högt och lågt med musik och anekdoter. Ämnena varierar. Sport,Hylands Hörna och trender inom mobila telefoner är några av hållplatserna längs
repertoaren. Här finns ingen dödtid -mycket ska hinnas med innan enaktaren är avverkad så att nästa publikanstormning hinner bänka sig till kvällens nästa föreställning. Utsåld den också naturligtvis.
Att gruppen väljer intima, vackra scener för sitt skådespel visar både på bra smak och intelligens. Det gäller att hitta sitt forum, där resonansen självsvänger. Det gör den för den här gruppen i Skoghalls folkets hus, en utsökt lokal med vackra takmålningar och en scen som är precis så stor att de inte snubblar på varandra.
Peter Carlsson kan påminna både om gubben Pettson och Papphammar men har ett alldeles eget sätt att leverera både tänkvärda resonemang och komiska poänger. Alla kommer säkert att minnas hans finske skolkamrat som fick skit från sylärarinnan och Kristines vackra version av Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”. Det är sådana ögonblick man tar med sig.
! Carlsson använder sin hatt med samma finess som Oldsberg använder sina glasögon
? Jag hoppas verkligen att den där syläraren fick sitt innan slutet.
