Carlsson och grodorna hoppar änKILAFORS
En premiär utan spår av premiärnerver. Så kan man sammanfatta den musikaliska enaktare som en av Sveriges mest oneurotiska och rutinerade showgrupper begick i går kväll. Ett gäng var kärna lirat och slirat runt på svenska väger i sexton år vid det här laget. Peter Carlsson & Blå Grodorna startade sin vårturné i Kilafors i går kväll – och de kommer att knipa publikens hjärtan var de än kommer
Det finns de som tror att Peter Carlsson var en vanlig kille i en vanlig by i det urvanliga, men ändå lite exotiska Dalarna som en vacker dag bara blev upptäckt, där hans stod vid sin sågbock eller något. Och att han sedan dess fått folk att skratta och dansa och inte minst sjunga allsång bara för att han är så fruktansvärt genuin, dalamässigt charmig och begåvad. Det är nästan helst sant. Undantaget att allt började med att karaktären Peter Carlsson var skådespelare på Dalateatern och att hela det nu sexton år långa grodkapitlet började som en teatershow i Falun. I Kilafors i går kväll berättade han hur allt började – med en teaterchefs önskan om att han skulle skapa lite publikkontakt.
Succén har varit lång och omfattande sedan dess – inte minst i Stockholm där det finns ett särskilt sug efter landsbygdsretorik, avfolknings- och glesbygdshumor. Helt enkelt för att nästan alla Stockholmare kommer från vischan. Eller också bara längtar de efter något som känns äkta och lite avspänt. Och man kan verklighen ha väldigt kul ihop med Peter Carlsson & De Blå Grodorna. Trivselfaktorn ligger på hög nivå.
I går kväll var det alltså utsåld urpremiär för En Enaktare på Teaterbiografen i Kilafors – ikväll är det samma visor på Söderhamns Teater. En rask, sammanblandad kavalkad och mix av gags, konstiga instrument, rock, blues, jazz och en galen folkvisa. Innan föreställningen funderar jag över om Carlsson tänker ta upp sin vana att spela på motorsåg, men det är som om åldern gjort hela grodprojektet lite snällare om mer tillrättalagt. Det mest brutala är ett dragspel som råkar gå sönder.
Framgångsreceptet, det som får publiken att gå i spinn, är blandningen av underfundiga och allvarliga betraktelser. Både i sångtexter och mellanprat målar Peter Carlsson upp en solblekt bild av det Sverige som var femtiotal och sextiotal. Hyland, Tumba, Taube, Cornelis, Dan Andersson, Spaps-hjälmar och syslöjd. En slags light-existentialism som man både känner igen sig i och kan överrumplas av.
Men viktigast är förstås musiken. Och att Peter Carlsson har rutig skjorta och en hatt som åker av och på. Det tillhör karaktären.
Text & foto: Anders Jansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar