Foto: Jonas StentäppLever upp till förväntningarna
2009-09-04 05:50
Det tar cirka tio sekunder. Peter Carlsson kommer in på scenen, säger ”Hej jag heter Carlsson”, och folk skrattar.
Då är det svårt att misslyckas.
Då är det svårt att misslyckas.
Att folk skrattar redan när Peter säger ”Hej jag heter Carlsson” beror naturligtvis på att folk vet vad som komma skall. Carlsson har redan etsat sig fast hos alla som en rolig och bra artist, och stämningen trissas upp lite extra.
Och ingen kan säga att nya showen inte lever upp till förväntningarna.
Vi får Peter Carlsson och hans Blå grodor precis så bra som vi är vana vid. Det är kvalitet, otrolig musikalitet, starkt berättande och så klart en hel del humor.
Styrkan hos Carlsson ligger mycket i att det här är ganska unikt. Det spelas på normalt vis, det spelas på isärplockat dragspel och det sjungs a´capella. Och på några sätt till.
Det är en väldigt blandad kompott och det är totalt befriat från trendkänslighet. Jag vet i alla fall ingen annan show där en halvbonnig karl i hängiga kläder kastar sig från seriös jazzvisa till en fräckis om en get.
Det blir aldrig stelt seriöst och det inte heller för blajigt.
Tack vare att det hela är en jubileumsshow så får vi en hel del anekdoter från åren som gått i Carlsson musikaliska liv, och starkaste anekdot-kortet den här gången är berättelsen om när han skulle göra sin första spelning med Jailbird Singers.
Han kan ju det där med att berätta den gode Peter.
Dock har jag liiite svårt att uppskatta ”så var det förr”-grejerna, och även när det blir prat om ”moderniteter” så som inopererade telefoner i huvet.
Jag kanske är för ung, folk runt omkring mig skrattar i alla fall så dom kiknar.
Men det är inte bara Carlsson som står på scenen. Dom Blå Grodorna bidrar med mycket mer än bara komp.
Exempelvis ger keyboardisten Kristin Stenerhag en stämningsfull ”Håll mitt hjärta” och trummisen Ola Norrman bjuder på ett ”trumsolo” på plastdunk där han blandar in både järnskrot och såpbubblor. Ett uppskattat nummer.
Och basisten Staffan Wiklander passar på att göra nån form av nummer av de fyra kompisarna ”bas-strängarna”. Öhhh.... jodå, det var lite kul på nåt sjukt vis.
Mot slutet kommer även mångas favoritlåt ”Rastastugan” och det känns som att vi fått en helkväll med mys, sväng och skratt som gör livet lite godare.
JONAS STENTÄPP
Och ingen kan säga att nya showen inte lever upp till förväntningarna.
Vi får Peter Carlsson och hans Blå grodor precis så bra som vi är vana vid. Det är kvalitet, otrolig musikalitet, starkt berättande och så klart en hel del humor.
Styrkan hos Carlsson ligger mycket i att det här är ganska unikt. Det spelas på normalt vis, det spelas på isärplockat dragspel och det sjungs a´capella. Och på några sätt till.
Det är en väldigt blandad kompott och det är totalt befriat från trendkänslighet. Jag vet i alla fall ingen annan show där en halvbonnig karl i hängiga kläder kastar sig från seriös jazzvisa till en fräckis om en get.
Det blir aldrig stelt seriöst och det inte heller för blajigt.
Tack vare att det hela är en jubileumsshow så får vi en hel del anekdoter från åren som gått i Carlsson musikaliska liv, och starkaste anekdot-kortet den här gången är berättelsen om när han skulle göra sin första spelning med Jailbird Singers.
Han kan ju det där med att berätta den gode Peter.
Dock har jag liiite svårt att uppskatta ”så var det förr”-grejerna, och även när det blir prat om ”moderniteter” så som inopererade telefoner i huvet.
Jag kanske är för ung, folk runt omkring mig skrattar i alla fall så dom kiknar.
Men det är inte bara Carlsson som står på scenen. Dom Blå Grodorna bidrar med mycket mer än bara komp.
Exempelvis ger keyboardisten Kristin Stenerhag en stämningsfull ”Håll mitt hjärta” och trummisen Ola Norrman bjuder på ett ”trumsolo” på plastdunk där han blandar in både järnskrot och såpbubblor. Ett uppskattat nummer.
Och basisten Staffan Wiklander passar på att göra nån form av nummer av de fyra kompisarna ”bas-strängarna”. Öhhh.... jodå, det var lite kul på nåt sjukt vis.
Mot slutet kommer även mångas favoritlåt ”Rastastugan” och det känns som att vi fått en helkväll med mys, sväng och skratt som gör livet lite godare.
JONAS STENTÄPP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar