Morgonens funderingar har kretsat kring ålder och förhållningssättet till sin egen ålder. Första gången som jag egentligen hade de här tankarna på riktigt var när jag fyllde 30. Jag hade skrattat ganska gott åt fenomenet 30årskris och dylikt, men samma dag jag fyllde år kom det över mig. Jag satt på ett genrep på en stor produktion som skulle ha premiär några dagar senare, när jag drabbades av en hel hoper av "stora frågor". Fick sån där galet sprängande huvudvärk på bara några minuter och tyckte att NÅN borde väl endå berättat hur det skulle bli.... :P "Ålder är bara en siffra" är ju ett vedertaget uttryck och jag kan hålla med till viss del. Jag träffar ju dagligen 20-25åringar som är betydligt mer mentalt utvecklade än vissa i min ålder, men faktum kvarstår endå. Det här blir mer påtagligt vissa gånger än andra. I min klass så är jag numera äldst. Det är ett hopp till nästa på 5 år och till nästa därefter på 4-5 år till om jag minns rätt. Därefter fallande ålder ner till 20-21. När jag var 20 så var mina klasskompisar, med några undantag, inte tonåringar. När jag var 20 så tyckte jag att man var gammal när man var 30... Den tanken är lite svindlande periodvis när jag numera befinner mig över den gränsen själv och inte riktigt känner mig så vuxen som jag "borde" göra. Insåg för ett tag sen att jag jobbat på teatern i 10 år i år och det har gått så fort.... Samma sak när det gäller relationer. Sen jag var 20 har det hänt endel även där för mig, både bra och mindre bra saker, men det finns en erfarenhet i det som inte går att fås någon annanstans och det är klart jag har mer att kunna relatera till än om man är yngre än mig, det är ju inte så konstigt egentligen.
Det är nu jag borde komma med någon fin slutknorr på det här blogginlägget, men jag kan inte komma på något. Det här var nog mest ett sätt att bara skriva ner vad som snurrar lite i huvudet just nu och det är väl kanske det som en blogg är tillför ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar