Tiden som går alldeles för fort

Nu har jag snart gått de här två åren på skolan. De två år som kändes så långa innan jag flyttade hit. För just nu ganska exakt två år sedan hade jag sökt DI och inte kommit in och jag hade någonstans fått info om den här utbildningen i stället. Lät som något jag borde göra tyckte jag. Plocka ut och iväg mig själv och göra något annat i två år. Inte för att jag inte trivdes innan, men för att få känna att jag kan saker på egen hand. Jag dras ofta med känslan av att "nån gång måste väl ändå någon fatta att jag egentligen inte kan nåt?" Det här var delvis en av orsakerna till att jag befinner mig där jag gör just nu, för att just få mer kunskaper och känna att jag faktiskt kan saker och dessutom är rätt bra på det med, eller att jag åtminstånde har potensial för att bli bra. Det svåra i det här som jag ser det är att ju mer kunskaper man samlar på sig, ju mer inser man att man inte har en aning om... ett ganska tråkigt konstaterande, men man kan ju också välja att se det som att: shit va kul, det här kan jag ju verkligen lära mig huuuuuur mycket som helst om! :) Jag försöker att se det som det sista jag skrev, vilket kan ge sånna sköna kickar att man liksom aldrig vill lägga i från sig en bok, eller stänga av datorn, eller gå hem från ljuslabbet, eller vad det nu är. Det ger nya möjligheter och chans att kunna öppna nya dörrar, som jag inte ens sett att dom funnits innan. Det här gäller ju inte bara lampor så klart, det gäller fler saker i livet.... Det har hänt många andra saker under de här två åren, saker som jag inte trodde skulle hända, både på gott och ont. Jag har gjort saker som jag inte kan säga att jag ångrar, för det är inte rättvist. Jag har lärt mig mycket om mig själv, även det på gott och ont. Jag har lärt mig mycket om andra - samma sak här... Jag har känt hur det känns att sakna någon så det gör ont i själen och hjärtat på riktigt. Jag har tusen frågor och inte lika många svar. Jag har samlat på mig kunskaper jag inte hade innan, jag har fått flera nya, fina och viktiga människor i mitt liv och jag har definitivt mer av känslan att jag faktiskt KAN något, och den är nog störst av dom alla.